Ja, ni vet säkert alla vad som har hänt. Och det är en hel del kan jag också tillägga. För två veckor sen fick jag "kicken" i Portland. Dom ville föryngra laget och jag hade mycket speltid som kunde förfogas för de yngre spelarna. Så jag fick åka hem. Nu bor jag sen i måndags i Karlskoga och spelar för bofors bobcats. Jag gillar allt här och de ska bli riktigt kul. Igår spelade jag första matchen mot Almtuna. Hade en ass, och en fight. Godkänt. Kände mig lite vilse i början men de blir nog bättre med tiden.

Ni kan se highlights från matchen på http://www2.unt.se/avd/1,1786,MC=4-AV_ID=715093,00.html
Finns en länk till video längst ner i artikeln.

Nu har jag bara tre minuter kvar här på biblioteksdatorn. Vi hörs snart igen.

Ta hand om er

                      // Viktor

    

måndag..hmm...va gör man på måndagar. Jo just ja, en day off! Blev väckt alldeles för tidigt av den här jävla mobiltelefonen vi fått. Om någon skickar ett sms under natten så vibrerar den lille rackaren högt tre gånger varje minut ända tills någon läst meddelandet. En funktion som allt för många gånger väckt mig X antal timmar före beräknad uppstigning. Lite smått tirriterad över att jag vaknade redan kl 10 på min lediga dag kliver jag upp ur sängen. Har flyttat tillbaka till Barbs i Beaverton nu. Fint som snus med eget rum och en stor skön säng att sova i. Glider ner för trappan i sedvanligt manér och vidare in i köket. Häller upp en rågad skål med Special K Red Berries och slår mig ner. På något vänster har jag blivit expert på att alltid spilla lite mjölk då jag försöker hälla upp det i en skål eller ett glas. Det faktum att dom klämmer in närmare fyra liter mjölk i en enda förpackning kan nog ligga bakom min rutinmässiga tavla. Ibland känns det nästan som att jag ska klara det hela vägen men vips så rinner ett par oskyldiga droppar längst med plastförpackningen och ner på köksbänken. Bara att fortsätta gnugga. En vacker dag ska det nog gå vägen..
Efter någon timme av görandes ingenting kom Jenna förbi. Hon hade en idé om att vi skulle åka till Mount Hood på utflykt. Det är ett megastort berg en bit bort där man kan åka skidor, klättra och dö om man går vilse. Nu gjorde vi inget av de sakerna. Vi åkte pulka och umgicks i snön istället. Det var trevligt, fast pulkabacken var inte alls så fascinerande som den hyperpositiva amerikanskan Jenna försökte få den till att vara innan vi anlände. Jag gjorde ideliga försök att smyga upp mot stora skidbacken med mitt traktordäck men utan lycka. Snorvalpen till liftvakt kom på mig varje gång.
Efter tre och ett halvt åk vardera tröttnade vi. Jenna använde sitt charmerande leende och lyckades få pengarna tillbaka för de traktordäck vi hyrde. På vägen tillbaka stannade vi på ett ställe som borde vara världskänt men som av någon konstig anledning inte alls var det. En restaurang utsmyckad som en gammal westernsaloon som till vår stora förtjusning serverade jordens godaste hamburgare. Mums fillibabba!
Mätta och belåtna styrde vi kosan hemåt Portland igen. Jenna är stolt ägare av stans sämsta lokalsinne och lyckades missa tre avfarter trots att hennes bil var utrustad med två eminenta karläsare plus en GPS!

Väl inne i stan igen släppte Jenna av mig och Jake på stammistället The Taste Tickler där vi mötte upp med Gabes, Kerrsy, Voytey och Terry. Oj, många smeknamn där.. Dom hade varit på tatueringstället och hängt hela dagen. Kerrsy gjorde tre stjärnor på sin biceps. Jag påpekade genast att dom såg ut som blommor vilket dom andra tyckte va skitroligt. Terry hade tydligen sagt samma sak, allt detta till Kerrsys stora missnöje. För er som inte känner honom kan jag tala om att han är en väldigt stor, vältränad och relativt okänslig kille på 18 år. Utåt sätt är han alltid mån om att hålla denna image även fast jag ofta ger honom pikar om att egentligen vara en mjukis. Ni kan alltså gissa han inte vill höra något om att han har blommor på sin triceps, där av hans stora vredesutbrott när detta togs upp bland oss övriga. Anyhow..
Efter mycket skitsnack hoppade vi in i Gabes Pt Cruiser och for hem igen. Har hängt här hemma sen dess, men det är rätt skoj faktiskt. Jag och Barbs poppade popcorn som blev brända och såg på Michael Moores dokumentär, Sicko. Den handlar om Amerika:s katastrofala hälsosystem och allt vad det innebär. Chockande att se hur ett sånt väl utvecklat land kan bry sig så lite om sina invånare. Rekommenderar den starkt. Filmen fick mig att hata Usa lite mer än jag redan gör, så många dumma grejjer i det här landet. Jag är lite extra negativ den här veckan eftersom bankhelvetet snodde 25 nya dollar från min lön senast. Tänker aldrig mer använda kortet, dom tar ju bara femtielva bakvägar in till mitt konto och påstår att jag dragit över. Vilda protester fungerar inte heller. Då får jag bara en massa lummiga regler upptryckta i ansiktet och sen är de överstökat. Vad ni än gör, skaffa aldrig ett konto på Bank of the West. Nu har jag fått de sagt också.
Imorrn är de träning igen..





De snöar, jippi! ligger det kvar till imorrn bitti kanske stan stänger ner igen och vi slipper träningen. Håller tummarna.

Night

..att Sverige tog hem Jvm-guldet idag. Så som det såg ut i tredje perioden förtjänade dom verkligen att vinna. Helvetes jävlar att Kanada alltid ska dra längsta strået.
Jonte gjorde mål också. Hur kul som helst. Hade ett röstmeddelande på mobilen från honom idag när jag kom ut från matchen. Det gjorde mig väldigt glad måste jag säga. Saknar honom mycket, i sommar ska vi ha skoj igen. Min allraste favorit målis Enroth gav mig också en varm hälsning där i meddelandet. Det är en kille som man bara måste gilla. Vi har haft våra djupa snack genom åren, något jag är honom evigt tacksam för.
Vill bara säga grattis ändå till hela laget för en grymt bra genomförd turnerning. Även fast det svider att säga det så hade det nog inte gått mycket annorlunda med mig i laget.. Ja förutom att jag hade hängt en där i sudden såklart ;)

Hahaha. Jag är bara hur glad som helst just nu. På ett strålande humör. Lite sådär som när man fått ett glädjande besked, man blir lite sprallig. Fast jag har inte fått något glädjande besked alls vad jag vet.
Men däremot har jag tittat på en sån där inspirerande film igen. "Juno" heter den och handlar om kanske världens coolaste tjej som blir gravid. Hon är bara 16 år men inte dum för det. Bra humor, härliga dialoger och en väldans massa känslor fanns med i den här filmen. Oj vad bra den var för mig just nu.
När filmen var över kändes det som att jag vaknat upp ur en dvala ungefär. Livet vi lever här borta tar verkligen knäcken på all fantasi, alla drömmar, ja allt perspektiv på saker och ting. Det är inget normalt liv vi lever och när jag ser såna här filmer blir jag återigen påmind om att det finns en värld utanför ishallens väggar. En värld och ett liv som inte får glömmas bort, inte till något pris. På vägen hem diskuterade jag filmen vilt med mina lagkamrater i bilen. Jag och Nick i baksätet drömde oss iväg och började filosofera om meningen med livet och att alla behöver kärlek. Vi är båda arga på livet vi lever och är fast beslutna att tvätta bort den här stämpeln vi ofrivilligt fått på oss som okänsliga arbetshästar. Vi är ju också människor. Vi kan göra misstag, vara ledsna, bedrövade glada eller vilsna. Jag blir ledsen när jag märker hur vi dagligen behandlas som robotar som bara förväntas vara glada och nöjda med allt som sker omkring oss. Whl-världen behöver fler rebeller. Folk som vågar säga emot, vara sig själva, visa känslor.
Varje dag när jag är nere på rinken så blir jag arg. Vår assisterande coach försöker alltid hitta något att gnälla på. Det kan vara precis vad som helst. Han älskar att ge påpeka saker man gjort fel eller för den delen inte gjort alls. Ibland så gnäller han till och med på något man gjort för mycket av. Det värsta av allt är att han tror att det är den rätta metoden att "uppfostra" oss på. Genom hans primitiva metoder kommer vi bli storstilade idrottsmän med världen vid våra fötter. Jag tror att han har fel.
Att behandla oss som hundar som får skäll varje gång de gör något fel tror inte jag är rätt metod. Skulle han visa lite mer mänskliga egenskaper och kanske prata med oss och inte till oss för en gångs skulle så tror jag att vi alla skulle ta till oss det bra mycket bättre. Och missförstå mig inte, jag är ingen gnällspik..inte ens i närheten av en faktiskt. Men det känns bara som att jag måste vädra min åsikt ibland. inte heller det är väl annat än mänskligt? Ni vet nog det bättre än mig..jag har som sagt tappat perspektiv på vad som är rätt och fel vid det här laget.
Nej, dagens plus går helt klart till den modiga tjejen Juno som vågar vara sig själv och klarar sig jävligt långt på det. Hoppas filmen kommer till Sverige så ni alla får chansen att se den.

Wow, läste just igenom inlägget och upptäckte hur jag gick från jätteglad till skitsur på typ 8 rader. Inte bra, inte bra..blir till att slå på en skön låt och få tillbaka den härliga känslan jag gått och burit på hela kvällen...ja, där är den igen ja =) Ta hand om er and drive safe.

// eder Viktor

Ja jävlar vilken jobbig dag det var idag. Eller det beror självklart på hur man ser på den. Men om vi jamför med hur den senaste månaden sett ut träningsmässigt så var det verkligen en genomkörare idag. Först ett tidigt ispass vid 10.30. Jag och Undershute, min tillfälliga rumskamrat, försov oss nästintill och fick skynda iväg till träningen. På vägen skulle vi plocka upp vår backstjärna Travis Ehrhardt men inte heller han var särskilt pigg. Efter att ha stått utanför hans hus tutandes i en kvart hoppade han med kudden i ansiktet in i bilen och vi var på väg.
Väl nere vid rinken var det bara till att byta om på en gång. Det dagliga skitsnacket var idag lite extra kryddat med diverse historier från nyårsaftonen. Vi hade nämligen en ganska speciell nyårskväll. Började med en smärtsam hemmaförlust i derbyt mot Seattle, sen upp till fansen och skriva autografer i två timmar innan vi fick det tunga beskedet med curfew redan vid tolvslaget. Verkligen lätt att bygga upp lagsammanhållningen när vi inte ens får ringa in det nya året tillsammans..
Nå ja, åter till dagen som gått. Det var visst fler som var trötta idag. Jason och Bo försov sig så in i helskotta att dom missade första tjugo minuterna av ispasset. Det gav dem båda en finfin böter på 20 dollar var.
När vi alla trodde att den ovanligt hårda träningen var till enda blåste coachen i pipan och röt, ställ upp längs med mållinjen. Helvete tänkte vi, nu var det dags att åka skridskor igen. Jag klarade mig undan att spy med nöd och näppe den här gången. Kände att frukosten var på väg upp både en och två gånger..usch och fy, ingen skön känsla. Som grädde på moset fick vi efter träningen springa ett varv i trapporna och dessutom köra en cirkelträning med 14 olika stationer. Allt sug för att hitta på något resten av dagen var nu som bortblåst..
Vi kravlade oss iväg till vårt favoritlunchställe, The Taste Tickler och sen iväg till gallerian. Där satt vi ett tag och såg slitna ut innan vi insåg att den här dagen inte skulle bli mycket mer spännande. Vi sa adjö, splittrade på oss och alla åkte hem till sitt. Just another day in the dub..




Här ser ni mig vid tolvslaget. Sittande vid ett köksbord ätande en pan pizza. Vad vi inte kunde få med på bild är de två stupfulla och extremt irriterande tjejerna som verkligen förgyllde min nyårsafton och gjorde den till något alldeles extra. Dom sitter i det här ögonblicket på köksgolvet till höger och argumenterar högt om någonting för mig fullständigt ointressant..