Klockan börjar närma sig halv tolv-bläcket. Min mamma sover nu, garanterat. Så gör också alla som levde för 100 år sedan. Såvida dom inte föddes för typ i januari 1909 och har haft oturen att leva förbi 100-strecket. Men någon sådan stackare måste det väl finnas kvar kan jag tänka mig. Jag känner då ingen i alla fall..

Hur som haver..

Idag är det dags att ge ut en imaginär käftsmäll.
Den går till mitt sunda förnuft.
Likt ett ovälkommet spöke våldgästar det mitt samvete flera gånger i veckan och får mig att ta en hel del av det som allmänheten skulle kalla för "kloka beslut".
Vad ni inte förstår, är allt det jag går miste om.
Jag var i Stockholm under landslagsuppehållet. Efter en tur på ett lokalt mcdonalds beläget vid slussen fick jag och mina två kumpaner (vi kan kalla dem Olof och Linkan) för oss att hemgång var ett bra alternativ. Vi strosade längs kajen med sikte på centralstationen. Efter en stund hamnade vi mitt i virrvarret bland gamla stans gator och gränder. Där uppkom en såhär i efterhand ganska komisk diskussion på mitt intativ som handlade om hur fruktansvärt coolt det var att vi gick på samma kullersten som Sten Sture och hans mannar gjorde för 500 år sedan. Om man nu ser nyktert på det hela så hade kanske ett lagom inspirerat konstaterande räckt men jag vill minnas hur jag just där och då var lyrisk över detta faktum och fäktade vilt med både armar och ben. Mina två medvandrande kamrater nickade mestadels instämmande medan de sneglade ganska oroligt mot de många små gränderna som ledde iväg likt kolsvarta gångar från gatan vi gick på.
Vi tog oss fram till en öde centralstationen utan några större bekymmer. Sten Stures kullerstensbygge hade vi lämnat bakom oss och såg nu bara en skön natts sömn i en varm säng framför oss. Självklart gick det inte direkt enligt planerna. Det första som slår oss när vi kommer fram är tiden. Det är sent. Sista bussen har gått. Nedrans. Vad göra? Vi står i ett antal minuter och begrundar de stora upplysta tidtabellstavlorna med en spejande blick i hopp om att hitta något färdmedel som kan ta oss hemåt. När rätt buss på rätt plats lyser med sin frånvaro och goda råd var dyrare än någonsin så ser jag det.
Ljuset.
Jag har i en besviken gest vänt mig ett halvt varv på klacken ungefär sådär som Michael Jackson gör i många av sina gamla videos och verbalt påvisat mitt missnöje med SLs val av tidtabeller just denna afton.
När jag efter tiotalet sekunder slutat att förbanna den högre makten med slutna ögon och Serie A-inspirerat minspel så tornar den upp sig framför mig. En i mina ögon milslång karavan av tubformade fartvidunder beredda att när som helst stånga sig fria från sitt fastfrusna tillstånd och sätta högsta fart mot valfri destination. Målat i den blankaste av silverfärger sånär som på en gul rand av eld upptill står det där och bara väntar på att jag ska stiga ombord på en tur jag sent kommer glömma.
Dom kallar det, Arlanda Express!
Jag slänger en blick på klockan. Nästa tåg går om 20 minuter. Det här är ödet.
Hastigt vänder jag mig mot mina kumpaner. I ett menande uttryck försöker jag få dem att läsa mina tankar och utbrista ett synkroniserat hurra-rop för mitt oslagbara nytänkande. Men icke.
Allt jag får är en hagelstorm av komplikationer och resonabla argument mot varför man inte ska sätta sig på första bästa tåg till Arlanda mitt i natten. Ja inte från Olof förstås. Han skruvar lite besvärat på sig och piper iväg ett luddigt "kanske, ja varför inte..". Han fungerar så förstår ni. "Mannen som aldrig stänger en dörr" kallas han för där hemma.

Allt eftersom sekunderna går där på perrongen så smyger det sig närmare. Osynligt, ljudlöst nästintill omöjligt att upptäcka förrän det är för sent. Jag känner en kall kår längs ryggraden. Försöker springa därifrån, men det är ingen idé. Jag är fast. Långsamt snärjer det sig hårdare och hårdare runt min hals för att slutligen lägga in dödsstöten. Nu finns det ingen återvändo. Det har mig i sitt grepp. Förnuftet.
Besviket får jag återigen inse mig besegrad. Med släpande fötter och tungt huvud lommar vi iväg runt hörnet, hoppar in i en taxi och åker hemåt...

Men jag ger inte upp. En vacker dag, då jävlar.

---

So remember. Handla impulsivt.
What would Viktor do?



think about it...tja!