Piss, skit och helvete! Ännu en förlust till samlingen..inget jag kan göra mycket åt dock. Jag spelade bra idag också. Det har jag lovat mig själv att göra resten av säsongen. Sex skott på mål, pucks in, pucks out och en överlag stark insats. Förjävligt bara att vissa i laget väljer att vara mer eller mindre värdelösa just på matchdagar. Vore bättre om dom kunde fokusera på sin uppgift och spela bra när det är match och sen får dom göra va fan dom vill resten av sin lediga tid. Whatever. Ny dag imorrn, ny match..inget att gå och grubbla på.

Tog en skön liten löprunda efter matchen. Stannade för en stretch mitt på en av broarna som leder över floden. Portland är väldigt vackert på kvällen. Skyskraporna är upplysta och man kan se hur trafiken rör sig nere i downtown. När jag stod där fick jag en konstig känsla i kroppen. Till höger fanns staden med allt vad det innebär. Människorna, pulsen, livet. Det ser så varmt och inbjudande ut där nere i stan. Det är där jag hör hemma. Till vänster om mig, på andra sidan floden ligger arenan. Den ser ut som en stor grå betongklump. En skrämmande byggnad, avskild från resten av samhället. Jag tänkte på hur jag vareviga kväll sliter som ett djur i den där betongklumpen. Där att beskåda mig finns cirka 4000 tusen invånare. Dumma, tjocka med en korv  i ena handen och en öl i den andra. I arenan finns ingen värme, ingen puls, inget liv. Där finns bara det dagliga slitet. Man kan fråga sig vart det leder någonstans? För en vanlig människa i den här staden leder det förmodligen till en ledig helg, en trevlig kväll med vännerna och säkerligen ett och annat skratt. Men inte för oss inuti arenan. Vi jagar en puck, en motståndare och en vinst. Kväll efter kväll. Många gånger känns det som att vi alla är vilse i en dimmig skog någonstans långt borta. Tillsammans gick vi in där utan att riktigt vara beredda på vad som väntade oss. Nu är vi alla vilse och längtar hem till tryggheten. I paniken som sprids försöker alla på egen hand hitta en väg ut. Ett uppdrag dömt att misslyckas. Hjälplösheten börjar lysa igenom dessa vilsna hockeyspelare. Helst av allt skulle vi nog vilja sätta oss under närmaste gran och vänta på räddningen. På att någon annan ska hitta oss och ta oss därifrån. Många av oss har redan insett att det inte kommer någon räddning. Att vi måste lösa det här på egen hand. Dimman tätnar och snart ser man knappt handen framför sig. Vi väntar fortfarande på att den handfull som sitter där och trycker under sin gran ska inse allvaret. Inte förrän då kan vi hitta en väg ut härifrån. Inte förrän då kommer dimman att lätta.

  För tillfället ser jag bara en lång höst framför mig. En ändlös kamp mot de 100-tals problem vi står inför var och varannan kväll. När man förlorar blir allting så mycket värre på något sätt. Himlen är lite gråare, timmarna passerar lite långsammare och blogginläggen innehåller fler negativa meningar för varje dag som går. Men jag är glad ändå. Jag hade en gång i tiden en coach som ofta använde ordet glädje. Vilket bra ord det är. Allting borde bygga på just det ordet. Frågan är bara hur en ensam europé som jag ska kunna få in det i dessa trångsinta amerikaners små hjärnor. På något sätt måste det gå. Hur, det ska gå till har jag ingen aning om. Allt jag försökt hittills har misslyckats. Men fan den som ger sig. Kan bara hålla med i det  Monster Kody Scott sa nere i south central när han kämpade för sina svarta bröders frihet.... "Can't stop. won't stop"

Från gråtrist himmel till strålande sol. Då talar jag inte om vädret utan mitt humör förstås. Regnat har det gjort hela dagen men jag är lika glad för det. Varför då undrar ni? Jo, jag har varit på världens bästa affär, IKEA =D
Hur bra som helst..kändes som att jag var hemma igen. Slog mig ned i första bästa bäddsoffa och njöt av tillvaron. Kan med lätthet säga att jag var den mest spralliga kunden där så som jag skuttade runt bland de olika avdelningarna. Glufsade i mig en efterlängtad portion Köttbullar med mos innan jag strosade vidare mot matavdelningen. Hyllor fyllda med svenska godsaker väntade mig vid utgången. Exalterad och överväldigad som jag var så hade jag stora problem att välja ut vad jag ville ha. Åkte hem med en hel kasse full med lantchips, ahlgrens bilar, koppabergs cider, böjbara sugrör, marabouchoklad och ballerinakakor. Mums! Hittade till och med ett decilitermått, nu kan jag baka kanelbullar här hemma...jippi! =D

En bra dag helt enkelt.

Smaskens, det enda som saknades var en Haugi som sa "gött mos" sådär som bara han kan.

Ja då sitter jag här igen. Ensam och övergiven..nej så farligt är det ändå inte. Jag är frisk och kry åtminstone.Ännu en helg av kämpa och slit har passerat. Tre matcher, tre nya förluster..det där berömda hoppet börjar sina iväg sakta men säkert. Uppgiften att leda det här laget till seger är just nu för svår. Ingen kan anklaga mig för att inte försöka, så mycket vet jag. Efter matchen idag träffade vi fansen. Dom gav mig mycket beröm och gillar verkligen hur jag spelar. "You are bringing it every night, thats all we want to see", säger dom. Det värmer. I ett annat lag, i en annan situation hade motivationen att vinna varit tillräcklig, absolut. Men nu är inte det här ett vanligt lag. Det här är en grupp individer med fel inställning och ett svagt psyke. Jag ska inte ljuga, jag är less. Det är inte konstigt egentligen. Jag är less på att några av mina lagkamrater sviker mig och laget varje jävla kväll. Jag är less på att inte kunna lita på någon. På att behöva göra mitt jobb plus tio andras vareviga match. Jag är less på förluster. Jag är less på alla nissar i kostym som säger att omständigheterna inte spelar någon roll. Klart man blir påverkad, frustrerad, rent ut sagt lack. En sak är dock positiv. Jag har alltid mig själv. Det kanske låter egoistiskt och konstigt men det är sanningen. Jag är mentalt stark och mitt psyke likaså. Varje dag, varje match, varje byte så ger jag järnet, allt jag har Sån är jag och det är så jag vill bli ihågkommen. Det finns inget jag gillar mer än att kämpa för märket på bröstet och killen brevid mig. Det är just av denna anledningen som det gör så ont just nu. I hjärtat liksom. Hur mycket jag än kämpar, hur många tacklingar jag än delar ut, hur dominant jag än är därute så vet jag att någon kommer svika mig. Varje kväll kommer hoppet tillbaka till mig, varje kväll tror jag på en vändning. Två timmar senare upprepas samma smärtsamma historia om igen. Det hopp som fanns där, försvinner sakta och smärtsamt. Ett misstag, två misstag..hängande huvuden, skärrade blickar. Innan jag hinner ut på isen och styra upp det hela är det över. Kvar blir bara ett svart hål. Jag sitter där i omklädningsrummet och tänker. Tankarna är många, det blir bara en enda röra. Det mesta summerar jag ihop i några högljudda svordomar. Runt om i rummet hörs samma sak. Ord..tomma ord. Jag kan inte se någon i ögonen. Blicken har fastnat i golvet. Jag är omgiven av svikare. Jag hatar dem. Allt de har att komma med är en tunn fasad av tomma ord och löften. Löften om hårt jobb, om lagarbete om att göra sitt bästa. Jag vill tro dem, visst vill jag det. Men som sagt, jag har blivit besviken allt för många gånger.

En del av mig vill inget hellre än att komma bort härifrån. Det finns ställen där jag verkligen kan göra nytta. Där jag kan får vara del av en grupp som alla har samma drivkraft, samma gemensamma mål. Den platsen är inte här, inte just nu. Tills dess ska jag fortsätta att göra vad jag gör just nu. Jag åker skridskor, jag vinner kampen, jag tacklar, jag sliter. Fortsätta att jaga. Likt en stor och farlig tiger ska jag fortsätta min jakt mot framgång. Inga motståndare, medspelare eller slipsnissar i världen ska stoppa mig.

Match mot Kamloops idag. Torsk 5-4. Jag spelade bra, dominerade och gjorde mål. Åkte mycket skridskor och delade ut många tacklingar.

Nya matcher nästa helg

Idag har det hänt en tragisk sak..Sokol har blivit tradad. Eller inte ens det. Han har bara blivit "released", dvs borttagen från laget. Det är tråkigt tycker jag. Han kom lite på kant med den nya coachen redan från början. Inte för att han har varit ens hälften så stor idiot i år som tidigare, utan just på grund av hans dåliga rykte. Visst är han en busig unge denne Matt Sokol, men en bra kompis och en härlig kille att ha i laget. Vem ska nu bajsa på hotellgolvet, spruta raklödder i våra skor, och reta gallfeber på motståndare och medspelare. Vem ska hota folk med stryk på träningarna, dra dåliga skämt om cheesetits och prata i evigheter Kelly Buchberger och Willy Steamin Beamin. Vi har inte bara förlorat en hockeyspelare, och en lagkamrat..vi har förlorat en av de galnaste, äckligaste mest idiotiska, och samtidigt underbaraste spelarna i WHL.
Matt Sokol var inte bara en i mängden. Han stack ut hakan, han var sig själv, han var en profil. Vare sig man hatade honom eller älskade honom så kommer man att sakna honom. Jag tror man kan sammanfatta Soaks i de tre ord han har tatuerade på sin vänstra axel, "No Days Off", det säger allt.

Då var en ny vecka igång. Dom flyger förbi rätt fort om man tänker efter. Eller rättare sagt, om man inte tänker efter. Försöker leva i nuet så mycket det går. Tar en vecka, en dag och en träning i taget. I går kändes det inge bra alls på isen. Efter förlusten i lördags kväll tyckte coach visst att vi behövde lite bestraffning. Ett varv upp och ner i alla trappor runt hela arenan fick vi starta upp dagen med 10 i går morse. Därefter väntade gymmet och vid 1.45 hade vi som vanligt isträning. Isen var mer lik kvicksand än is och benen kändes ungefär som efter ett pass i grusgropen på hamre. Som grädde på moset fick vi åka full fart fram och tillbaka ungefär 100 gånger sista kvarten, sådär som Herb Brooks gjorde me jänkarna i "Miracle" ni vet. Usch och fy, de var ingen höjdare. Men tro´t eller ej, den dagen passerade även den.
Idag var allting i sin ordning igen. Jag hade en bra träning, fräscha ben och ett vasst avslut. Hängde mycket puckar idag. Det var bra för själen.
Vi har skaffat oss en mental tränare nu också. Han är hur skön som helst. Riktigt duktig också. Har arbetat med en massa nhl-spelare  och lag. Har släppt en riktigt bra bok också vid namn "Hockey Tough".
Förra året läste vi boken så det var stort att få träffa honom på riktigt. Igår var det min tur att ha mitt individuella möte med honom och det var hur bra som helst. Han sa så många positiva saker och jag har inte mått så bra som jag gjorde när jag gick därifrån på väldigt länge. Det var som att han gav en självförtroende och mental styrka bara genom ord. Kommer lära mig många bra saker från den mannen. Saul L. Miller heter han, för den som är nyfiken.

Till kvällens övriga nyheter:

• Någon undrade i en kommentar vad låten hette på min senaste film. Den låt som startar efter cirka 4.40 är "Danzig - Mother".  Kunglig gitarr i den låten.
• Många traderykten florerar i omklädningsrummet i dessa dagar. Den största väderkvarnen av dom alla, Matt Sokol placerar spelare till höger och vänster. Senast hörde jag på omvägar att även jag var "on the wire". Får väl se om det ligger någon sanning i det.
• Här kommer två bloggtips, såna som jag brukar avnjuta så fort de är uppdaterade. Bra skribenter = intressanta bloggar. http://karlssonvictor.blogg.se , http://erikhaugland.webblogg.se
• Och till sist några länktips. Vår kommentator har en blogg där man kan läsa rätt bra saker om laget, den finner ni här. Vårat fanforum är en annan härlig sida, här snackar dom skit om alla spelarna..rätt kul läsning ibland.

// Simma lugnt

Det var en gång 20 pojkar som skulle åka buss. De skulle upp till en stad norr om Seattle som kallas för Everett. I Everett fanns ett hockeylag som kallas för "Silvertips". De 20 pojkarna skulle möta just dessa Silvertips i en tuff drabbning i några timmar senare. De hoppades alla på ett bra resultat. De var alla trötta på att förlora och kände att nu var tiden inne. Om alla bara gjorde sitt jobb där ute på isen så skulle de nog kunna gå vägen. Men ingen av dem vågade mer än att hoppas. De hade försökte förut och misslyckats. Rädslan var stor i gruppen. Det var ett ängsligt och osäkert gäng hockeyspelare som satte sig på bussen. Självförtroendet hade fått sig mer än en törn på vägen till just den här resan. De hade bara lyckats göra tre mål på fyra matcher. På samma fyra matcher hade de bara lyckats få till 15 skott i snitt på motståndarkassen. Pressen var stor. Negativa röster har börjat höras från stadens alla håll. Små problem blir lätt större när man inte har vinden i ryggen. Den här skaran av unga män har inte haft tur med vädret i snart ett år nu. Det har varit motvind, uppförsbackar och motorstopp. Inte ens hemlängtan  har hjälpt dem.
Men den här dagen när de 20 pojkarna satte sig på bussen så var någonting annorlunda. Alla kände på sig att något stort var på gång. Varenda en av dem visste att det hängde på just deras axlar. Inga fler ursäkter, inga föer tomma ord, inga fler dåliga insatser. Den tiden var förbi. Från och med den här dagen skulle de alla gå med huvudet högt och kämpa för den som satt brevid dem. Just idag så vände vinden..

Ikväll fastnade jag på Youtube igen. Detta världskända tidsfördriv som gång efter annan hållt mig vaken bra mycket längre än det var tänkt. Den här gången hade jag en bra plan. Klockan började närma sig tio och dagen var mer eller mindre över. I vanlig ordning busade jag och Stefan runt här på övervåningen. Han och jag har rummen brevid varandra och man kan tro att vi är riktiga brorsor så som vi håller på. Vi slåss, retas, hjälper varandra och snackar skit. Om Stefan och jag  är dom två busiga bröderna så är Frazer mer som den äldre "mogna" brodern som växt ifrån alla roligheter och inte har mycket till barnasinne kvar. Han ligger på sitt rum, tittar på tv eller pratar i telefon. Det sistnämnda har det blivit läskigt mycket av på sistone. Han har ju en ny tjej ni vet. Hon är från hans hemstad men bor i Vancouver för att studera. Han ringer henne typ 6 gånger om dagen bara för att säga ingenting egentligen. Jag och Gabes har utnämnt honom till veckans "Lush Bag" fyra veckor i rad nu, bläää.
Men åter till ämnet. Vid tio-tiden tänkte jag göra kväller. Jag skulle ta en dusch och noggrant rengöra mitt långa vackra hår. Har införskaffat min gamla trotjänare head&shoulders-schampo så jag får bukt med mjällproduktionen som så gärna vill rota sig i min hårbotten. Det blir lätt så när man svettas och duschar hundra gånger om dagen varje dag i veckan. Sammanfattningsvis kan jag nog påstå att grabbar med ett skönt burr inte ska lira hockey.
Efter att jag kammat håret med två nävar balsam i hade jag tänkt spatsera ner till nedervåningen för att leta efter mat. En macka hade jag säkerligen fixat till och glufsat i mig lika snabbt därefter. Efter min festmåltid så var det bara tandborstningen som fattades innan tanken var att jag skulle krypa ner i sängen och somna så sött.
meeeen istället för att den här perfekta kvällsplaneringen utfördes så tog min elaka hjärnhalva över. Den del som handlar instinktivt och alltid lever i nuet. Den del som aldrig tänker längre än nästa steg och aldrig lämnar så mycket som en tanke åt fenomenet kallat konsekvenser.
Ändå har jag den att tacka för mycket. Det är när jag går in i det här stadiet som ideérna flödar och motivation snappas upp från alla möjliga håll. Det är den som ger mig hopp, ger mig liv.

Så efter att ha suttit i närmare två timmar på youtube så kom jag till ett klipp jag inte kunde sluta facineras av.
Det är från programmet "britain's got talent". Det är precis som svenska Talang 2007 och i det här avsnittet får man möta Craig Wormesley. Han håller med en annorlunda sysselsättning och gör det riktigt bra. Han älskar det han gör och är väldigt imponerad av hans entusiasm, skicklighet och mod. Dagens hjälte!

Idag har jag varit åskådare. Och inte vilken åskådare som helst. Jag har sett highschool-tjejer spela volleyboll. Haha, kan ni tänka er..det värsta av allt var nog att dom var fruktansvärt mycket bättre än vad jag hade väntat mig.
Den drygt 90 minuter långa drabbningen stod mellan de regerande mästarna Sherwood Bowmen och bortalaget, the Falcons. Det som fångade mest av vår uppmärksamhet, efter de kortkorta hotpantsen var nog hur mycket tjejerna kommunicerade. Dom hojtade kommandon, yttrade glädjetjut och hejjaramsor..allt på en och samma gång. Faktum var att dom kommunicerade, tjoade och skrek så mycket att den lilla skaran ovana supportrar(dvs oss) gick därifrån med en sjudundrade huvudvärk.
Annars måste volleybollmatchen ses som dagens tummen upp. och finns det en tumme som pekar uppåt måste det naturligtvis finnas en som pekar nedåt också. Dagens tumme ner går till det ovälkomna spöregnet som väntade oss när vi steg ut från gympasalen. Regnet öste ner som aldrig förr och jag blev dyngsur ända in på bara skinnet, tvi vale!