Ligger för tillfället i min säng modell King Size och laddar för kvällens träningspass. Det sker på Nobelstadion i vanlig ordning och hålls av fysgurun Fredrik Wandus. Ryktet igår på gymmet var att det nalkas 400-meterslopp idag. Något av det jobbigaste man kan göra. 10 stycken ska vi göra också. Andra röster skvallrade om att vi har ett pass med boxering kvar före 400-ingarna. Vi får helt enkelt se vad det blir. Många i skolan och dyligt suckar tungt och beklagar sig när de hör hur mycket fys vi hockeyspelare kör. VI är inte heller mer än människor och visst kan man känna att "idag är jag verkligen inte sugen". Men det är bara att åka ner dit, ge allt man har och gilla läget så brukar det bli bra. Jag tillhör den där skaran som har svårt att komma igång. Måste verkligen släpa iväg mig själv till gymmet ibland och säga till mig själv på skarpen att åka och träna. Men så fort jag är där så ändras allting och jag blir taggad som fan på att köra tills jag spyr.

Det där med spyor är ett annat skönt ämne. Snackas ofta om det i träningssammanhang. Det brukar alltid finnas en eller ett par i laget som spyr mer än andra. I Västerås J20 hade vi den eminente pizzakungen Erik Haugland som var så pass skicklig att han nästintill kunde lägga en Pizza på beställning.
I Portland var det Ty "nakenjanne" Ariss som efter extra hårda ispass brukade gå till toaletten och spy en aning innan han mådde bättre.
En personlig hjälte för egen del är Max Gordichuck. Han spelade under förra säsoingen magsjuk i två-tre veckor men eftersom vi hade brist på spelskickliga backar fick han ingen möjlighet att vila. Under de där veckorna spydde han i periodpauserna, i båset och på isen men gnällde aldrig utan torkade sig lite snyggt runt munnen med tröjan och körde vidare. Kanadicker i ett nötskal.

Själv är jag dålig på att spy. Har nog bara gjort det en gång i samband med träning. Det var när jag gjorde Vo2-testet i Nashville förra sommaren. Det är ett cykeltest där du ska trampa upp i maxfart, sen släpps en viss procent av ditt kroppsvikt ner på bandet och du ska trampa för glatta livet i 30 sekunder. Det kanske inte låter så värst länge eller jobbigt men att gå från inget motstånd till jättemycket framkallar en sån mjölksyra så det bara sprutar ur öronen. Efter jag var klar vacklade jag iväg och satte mig på en bänk. Det kändes helt okej i några minuter innan helvetet bröt lös. Allting började snurra och jag vinglade ut ur rummet till en brits längre bort. Där låg jag och kallsvettades och tänkte att nu var slutet nära. Hittade en papperskorg, la fyra stora pizzor och återhämtade mig ett slag. Sen mådde jag bättre igen och kunde återgå till fystesterna =)





// VIcky