Kl 11.21
Påpälsad från topp till tå. Bitande kyla hugger tag i mina kinder så fort jag kliver ut genom dörren. Kudde, dator, mp3 och ett glatt humör. Allt är nerpackat. Några sekunders kämpande med det nedfrusna låset på cykeln. Minusgraderna har satt sina spår även på den blå faran. Endast en växel vill fungera. Men vad gör det. Det är friday, det är gameday. Nothing could stop me now. Solen skiner och jag hoppar rutinmässigt upp på monarken för ännu en färd till arbetsplatsen.
Tar några kraftiga tramptag och lämnar torget bakom mig. Glider upp för den första lilla backen i höjd med Kindahls lya.
Då slår den till. Som en blixt från klar himmel. Först i sakta mak. Små oskyldiga snöflingor sätter sig som små prickar på mina byxor innan de genast smälter igen. I hopp om att hinna fram innan det tilltar ökar jag farten något. Andningen blir tyngre. Datorväskan slår taktfast mot mitt vänstra lår. Klarar av Bergsmansgatan utan större bekymmer. Det hala underlaget har jag handskats med förut, det bekommer mig inte.
När jag svänger av mot nobelstadion säger vädergudarna ifrån på allvar. Snön yr och piskar mig i ansiktet. Motvinden är starkare än någonsin. Jag håller handen ovanför ögonen och försöker hålla kursen rakt fram. Det är omöjligt att se någonting. Sekunderna går långsamt långsamt och min blå raket har tappat allt vad tempo heter. Kommer jag ens komma fram i tid med det här tempot? Tanken slår mig men jag slår den tillbaka lika fort. Är nära att cykla på en tant som är ute och går med hunden. De blev nog lika överraskade som jag av det plötsliga ovädret. Jag kämpar mig förbi nobelstadion och ut på sista rakan. Känslan av värmen i Nobelhallens korridorer håller mig vid gott mod. Snart är jag där.
En sista kraftansamling och jag är framme. Låser cykeln med en handvändning och studsar in i entrén. Pjuh!
Kl 11.34
Mina gröna chinos har fått en mörkare nyans och känns ungefär som en våt trasa mot min hud. Kinderna är rosiga och iskalla. Hörlurarna, som spelat Amanda Jenssens sköna toner har sedan länge blåst av mitt huvud och dinglar nu runt halsen.
Jag skrattar till för mig själv, borstar av den värsta snön som lagt sig på jackan, rättar till lurarna och kliver in mot omklädningsrummet.
Den välbekanta känslan av välbehag fyller mig som vanligt då jag slår koden. Jag rycker upp dörren, kliver in till glädjen och känner hur jag blir varm igen. Vi är stora, vi är starka, vi är stolta.
 Vi är Bofors.


---------------------------------

Gametime tonight 19.00.
 Huddinge vs. Bobcats.