Idag kom domen. Eller rättare sagt alldeles nyss. Två matchers avstängning blev det. Eftersom jag redan suttit av en, Borås i fredags, så är jag spelklar till fredagsmatchen mot Växjö.
Grämer mig som fan att jag missar den mot VIK idag. Hade blivit grymt!

Men men, två matcher och inga böter känns bra ändå.
Så nu kan icke nämnd tränare i IK Oskarshamn ta sina 10 matcher, polisanmälan och allt vad det var och stoppa upp det någonstans..
Om inte mamma Marianne uppfostrat mig såväl så skulle jag nog passa på att svära lite här också. Men det låter jag bli.

Nu ska jag ner till hallen. Hejja på boysen och käka slang.
Matchen går på tv4 sport för den som missat det. Gametime 19.15.

>

Have a good day!

Ciao

Klockan börjar närma sig halv tolv-bläcket. Min mamma sover nu, garanterat. Så gör också alla som levde för 100 år sedan. Såvida dom inte föddes för typ i januari 1909 och har haft oturen att leva förbi 100-strecket. Men någon sådan stackare måste det väl finnas kvar kan jag tänka mig. Jag känner då ingen i alla fall..

Hur som haver..

Idag är det dags att ge ut en imaginär käftsmäll.
Den går till mitt sunda förnuft.
Likt ett ovälkommet spöke våldgästar det mitt samvete flera gånger i veckan och får mig att ta en hel del av det som allmänheten skulle kalla för "kloka beslut".
Vad ni inte förstår, är allt det jag går miste om.
Jag var i Stockholm under landslagsuppehållet. Efter en tur på ett lokalt mcdonalds beläget vid slussen fick jag och mina två kumpaner (vi kan kalla dem Olof och Linkan) för oss att hemgång var ett bra alternativ. Vi strosade längs kajen med sikte på centralstationen. Efter en stund hamnade vi mitt i virrvarret bland gamla stans gator och gränder. Där uppkom en såhär i efterhand ganska komisk diskussion på mitt intativ som handlade om hur fruktansvärt coolt det var att vi gick på samma kullersten som Sten Sture och hans mannar gjorde för 500 år sedan. Om man nu ser nyktert på det hela så hade kanske ett lagom inspirerat konstaterande räckt men jag vill minnas hur jag just där och då var lyrisk över detta faktum och fäktade vilt med både armar och ben. Mina två medvandrande kamrater nickade mestadels instämmande medan de sneglade ganska oroligt mot de många små gränderna som ledde iväg likt kolsvarta gångar från gatan vi gick på.
Vi tog oss fram till en öde centralstationen utan några större bekymmer. Sten Stures kullerstensbygge hade vi lämnat bakom oss och såg nu bara en skön natts sömn i en varm säng framför oss. Självklart gick det inte direkt enligt planerna. Det första som slår oss när vi kommer fram är tiden. Det är sent. Sista bussen har gått. Nedrans. Vad göra? Vi står i ett antal minuter och begrundar de stora upplysta tidtabellstavlorna med en spejande blick i hopp om att hitta något färdmedel som kan ta oss hemåt. När rätt buss på rätt plats lyser med sin frånvaro och goda råd var dyrare än någonsin så ser jag det.
Ljuset.
Jag har i en besviken gest vänt mig ett halvt varv på klacken ungefär sådär som Michael Jackson gör i många av sina gamla videos och verbalt påvisat mitt missnöje med SLs val av tidtabeller just denna afton.
När jag efter tiotalet sekunder slutat att förbanna den högre makten med slutna ögon och Serie A-inspirerat minspel så tornar den upp sig framför mig. En i mina ögon milslång karavan av tubformade fartvidunder beredda att när som helst stånga sig fria från sitt fastfrusna tillstånd och sätta högsta fart mot valfri destination. Målat i den blankaste av silverfärger sånär som på en gul rand av eld upptill står det där och bara väntar på att jag ska stiga ombord på en tur jag sent kommer glömma.
Dom kallar det, Arlanda Express!
Jag slänger en blick på klockan. Nästa tåg går om 20 minuter. Det här är ödet.
Hastigt vänder jag mig mot mina kumpaner. I ett menande uttryck försöker jag få dem att läsa mina tankar och utbrista ett synkroniserat hurra-rop för mitt oslagbara nytänkande. Men icke.
Allt jag får är en hagelstorm av komplikationer och resonabla argument mot varför man inte ska sätta sig på första bästa tåg till Arlanda mitt i natten. Ja inte från Olof förstås. Han skruvar lite besvärat på sig och piper iväg ett luddigt "kanske, ja varför inte..". Han fungerar så förstår ni. "Mannen som aldrig stänger en dörr" kallas han för där hemma.

Allt eftersom sekunderna går där på perrongen så smyger det sig närmare. Osynligt, ljudlöst nästintill omöjligt att upptäcka förrän det är för sent. Jag känner en kall kår längs ryggraden. Försöker springa därifrån, men det är ingen idé. Jag är fast. Långsamt snärjer det sig hårdare och hårdare runt min hals för att slutligen lägga in dödsstöten. Nu finns det ingen återvändo. Det har mig i sitt grepp. Förnuftet.
Besviket får jag återigen inse mig besegrad. Med släpande fötter och tungt huvud lommar vi iväg runt hörnet, hoppar in i en taxi och åker hemåt...

Men jag ger inte upp. En vacker dag, då jävlar.

..någon uppfunnit tejpen så hade jag fan varit on it right away.
Bra grej, helt klart! Den måst ligga högt på listan över bra uppfinningar.

1. Hjul
2. Elektricitet
3. Tejp
4. Pez

Det finns en officiell ranking på det där, det har jag läst någonstans. Den ser ut typ sådär. Lite osäker på Pez bara. Kan ha varit på femte plats..får återkomma med det.



// Viktor Gibbs - måste sluta tappa bort sina mössor

www.gibban.blogg.se

För vissa, en vardaglig aktivitet.
För andra...någonting annat.

Tillsammans har vi vandrat den långa vägen från hösten 2006. Många har hoppat på tåget, en del har säkerligen hoppat av. Jag har ingen aning om vilka som var med från starten..brorsan kanske? någon mer?
En gång i tiden bodde jag i amerika. Det stora landet i väster. Landet där allt var möjligt, där allt var lite häftigt.
Då var det många som var nyfikna. De var filmer, roliga översättningar, matchreferat och reflektioner från en helt annan världsdel.
Men sen då..
Den 10e januari 2008 kom. Jag blev hastigt och olustigt released från Portland. Två dagar senare var jag hemma igen. I en handvändning var drömmen över, eller? För många av oss var den det. Gamla trötta sverige. Gamla trötta hockeyallsvenskan. Nej det var inte mycket att hänga i julgranen.
Jag hade problem med språket till en början. Kanske låter löjligt men från att aldrig prata svenska till att bara göra det tar på krafterna. Jag blev utskrattad, hånad, mentalt nersparkad. Jag var ett misslyckande.
Men nu står vi här, ett år senare. Ett år har gått. Och vad har hänt? Inte så värst mycket..jag är fortfarande 184 cm lång. Jag är fortfarande bra på att tappa bort vantar och ha sönder elektronik. Jag bloggar fortfarande på samma gamla sida.
Men ändå. Så mycket har hänt, under ytan. Trygghet på något sätt. Tidigare var jag rädd för den. Tröttnade alltid på saker, ville göra något nytt, se nya platser. Men på något vänster håller jag på att hitta en trygghet. Jag uppskattar min tillvaro. Kanske låter det banalt och dötrist. Kanske är det vad Karlskoga gjort mot mig. Men i så fall gillar vi läget.

Från en sak till en annan.

My beloved Bobcats ligger under med 3-0 mot Borås på bortaplan.

Antingen sitter alla och väntar på att säsongen ska ta slut..eller så har vi bara spelat dåligt hittills och rycker upp oss i slutakten. Vad som än händer är det viktigt att kunna se sig i spegeln efteråt. Det är inte lätt alla gånger ska ni veta. Men det måste göras.

"Use it, or it uses you"


--------------------

think about it...

                          // Gibbs

Sal B33. Klass Hp3 har Fritidsturism.
Framför varje elev står en "tunn klient". Ett slags budgetvariant på laptop som skolan beslöt sig för att köpa in för ett par år sedan.
Total tystnad råder. Det eviga smattrandet från fingrar på ett tangentbord är det enda som hörs. Ja, och en och annan fallande knappnål då förstås.
Vid en första anblick kan man tro att det sitter ett gäng framtida Einsteins i salen.
Ganska så snabbt kommer verkligheten ikapp mig.
Det är mycket facebook, bilddagboken och bloggar som läses. Någon kollar balklänning. Tim spelar spel.
Ingen lärare syns till. Hon är nog och "kopierar". Det brukar låta så.

En vanlig onsdag, en bra onsdag.

Malmö ikväll. Alla som skriver hockeyrelaterade kommentarer är våldtäktsmän.

Tja!

Anyhow. Min insikt då..?

Jo.

True Happiness. Och då snackar jag inte om sånt där blidderbladder-bullshit i filmens värld där två personer möts och blir instantly kära i varandra.

Nej.

True Happiness som i att bara känna en sån trygghet och avslappnat skön känsla inom dig själv att du vågar vara just, dig själv. Tyvärr har jag insett att som hockeyspelare är det näst intill omöjligt. Du har alltid ett ansvar att tänka efter två gånger. Inte vara så, inte göra si. Bottom line, it sucks.

Om du nu inte väljer att gå Sean Avery-vägen, vara dig själv, kontroversiell och få oanade mängder skit kastad över dig av IQ-befriat mediafolk och världens samlade pack av torrbollar.
Det behövs fler pionjärer där ute. Revolterande original som visar vägen för alla dem med gravt nedsatt syn på vad livet har att erbjuda.
Så enligt mig har vi två val.
1.  Köpa ett par riktigt bra glasögon, typ calvin klein med dubbelslipade monsterglas för så mycket pengar att vi dagen efter får ångest och inte vill kliva ut genom dörren...

...eller...

2. Sätta på en riktigt skön och energifylld låt, typ Otis Days odödliga "Shout!", läsa wall posts på "Matt Sokol...the legend vill never die" och leva det liv vi egentligen vill leva. Say what you wanna say, do what you wanna do.
Trots att allting pekar på den raka motsatsen motsatsen så behövs det fler Sean Averys och Matt Sokols där ute..


think about it...tja!

Om mitt liv vore en film så skulle jag defintivt låta mig själv spela huvudrollen. Inte enbart på grund av mina outstanding skådespelarkvaliteter, utan även för att jag är nog den som har i särklass mest erfarenhet av Viktor Gibbs och därmed bäst skulle kunna axla rollen som denne nutida superhjälte.
Genren skulle nog klassas någonstans mellan en spännande thriller och en romantisk komedi. Fast romantiken å sin sida skulle nog mest kunna liknas vid den klassiska "kärleken till sporten" istället för något originellt hundtrick som man hellre hade hoppats på..men som i alla magnifika draman kommer en tvist någonstans mitt i filmen. En definierad händelse som markerar starten på vad som brukar vara en mörk kvart för filmens lucky star. Men eftersom huvudrollen i filmen om mig, Viktor Gibbs, ända tills nu haft ett relativt händelselöst och tragiskt liv, så tror jag att tvisten kommer medföra ljusare tider och gränslös lycka. Då jag känner att jag är mer eller mindre inblandad så kan jag bara hålla tummarna för att denna tidsram i mitt fall sträcker sig längre än de 15 minuter vi är så vana vid i filmens värld...



Nu står fröken M-town och tjatar om raggmunk och fläsk.

Peace

Mina fingrar vandrar över tangentbordet. Vänster till höger...höger till vänster.
De stannar upp lite då och då.
En nervsignal skickas från hjärnan ut i fingerspetsen. Så när läggs det nödvändiga trycket på tangenten för att skapa bokstaven A. I sista stund hindrar jag mig..ett A, tänker jag.
Till vilken nytta?
Jag är blind. Allt jag kan se ett A leda till är en betydelselös rödfärgad tråd av meningslösa bokstäver.
En slags tillfällig dyslexi av något slag..
Skriftlig tunghäfta modell större. Odiagnostiserad förvisso. Men likväl så finns den där.

jag hoppas ni kan förlåta mig. Det sägs att det är mänskligt att fela.
Även fast röster har hörts om den raka motsatsen, så är jag nog trots allt inte mer än människa..
Jag kommer igen, jag lovar. Kanske inte här, kanske inte där. Men någonstans..
och tro nu för guds skull inte att jag är bitter. Livet är på uppgång. Viktig vecka som kommer här. Ska bli spännande att se hur jag klarar av den. Vakna i tid imorgon och bädda sängen innan jag går till skolan är helt klart en bra start.

"Believe in yourself, and give it all you got"


Söndagkvällar är underbara.
Tankarnas tid.
Love it.