Idag var jag nära döden. Det var i alla fall vad jag intalade mig själv. I vanlig åkte vi ner till rinken vid tolv-slaget för att starta upp en ny vecka av träning. Någonstans i bakhuvudet tänkte vi förstås att det kunde komma att bli en jobbig träning med tanke på helgens tre förluster. Tyvärr hann inte den här avlägsna tanken bli något mer än just en avlägsen tanke förrän den (minst sagt) jobbiga träningen var i full gång. Efter en och en halv timmes kampövningar i form av 1 mot 1, 2 mot 2 och liknande övningar så började kroppen säga ifrån. Benen gnällde högljutt om ett slut på eländet men den där envisa vinnarskallen tog som vanligt överhanden och tvingade dem att fortsätta. När bensinsen var slut och vi alla kände att träningen närmade sig sitt slut kom dödstöten. Skridskoåkning! Alla ni där ute som spelar eller har spelat hockey är väl medvetna om att såna här ovälkomna övningar kan förekomma med jämna mellanrum. Ni vet minst lika väl att de finns i olika jobbighetsgrader. Jag kan med lätthet säga att den jag fick vara en del av idag var den jobbigaste på mycket, mycket länge. Den var mer omfattande och hårdare än förra veckans och om coach Kromm har gjort sina beräkningar som jag befarar så blir den inte lättare nästa vecka. Det positiva (det finns ju alltid en sån sida ni vet) var att jag var snabbare än förra veckan trots att mina ben försatte sig i kramp de sista vändorna. Coach Kromm säger att om vi tränar såhär hårt varje dag så kommer vi kunna spela likadant i helgen. Kortsiktigt och just sådär när han säger det när man ligger där döende på isen så låter det rent åt helvete.
Men som Kanye West säger : "n- n- now th- that don't kill me, can only make me stronger..."
Att han säger det lite sådär stammande som att han hämtar andan efter en svinhård isträning förstärker bara spekulationerna om att budskapet är riktat speciellt till oss i Portland Winter Hawks i de tunga tider vi nu går igenom.


Dagens roligheter:
Frazer ligger, som alla andra kvällar i veckan, instängd på sitt rum och konfererar med sina framtida fru om dagens alla onödigheter. Jag har (sjävklart) tjuvlyssnat på deras utråkiga konversationer och blir varje gång lika förvånad att hon inte dumpat honom och skaffat sig något med lite humor och energi. Nej han måste antingen ha gjort ett bra grundjobb i somras eller så kan hon helt enkelt inte få något bättre. Frazer hävdar naturligtvis själv att han är en gudomligt bra pojkvän och har grymma "wheels" då han lyckats fixa en fyra år äldre framtida ingenjör. Mina argument om att hon är hypnotiserad eller rent ut sagt "out of her mind" viftar han snabbt bort med en hård knytnäve mot njurtrakten eller ett kraftigt nyp i mina nu mera misshandlade bröstvårtor.

------

Vill avsluta med att ge er ett härligt filmklipp. Den gamle knarksmugglaren Mark Guggenberger som nu också fungerar som ishockeymålvakt i Portland Winter Hawks vaktade under fredagen kassen i sin första WHL-match någonsin. "Guggentits", som han kallas, tillhör den gamla skaran av helhjärtade hockeyspelare som helt enkelt älskar allt som har med hockyey att göra. För att förstärka den bild ni nu målar upp kan jag säga att han vandrar runt i vår värld med en utslaget framtand, en helvild hockeyfrilla och skridskosnören i skorna.
En av Marks stora drömmar var att få slåss som målvakt och han har pratat om det ända sen ankomsten till Portland för två månader sen. Så i fredags när han äntligen fick stå en match och fick smaka på hetluften så väntade han inte en sekund med att göra succé. Han startade upp med 40 räddningar innan han i slutsekunderna åker full fart mot den andra målvakten, kastar handskarna och börjar slåss som om att han var född till att göra det.
Nog visste vi alla att Mark Guggenberger inte var som alla andra men efter den där fredagen är han en officiell beauty.