Piss, skit och helvete! Ännu en förlust till samlingen..inget jag kan göra mycket åt dock. Jag spelade bra idag också. Det har jag lovat mig själv att göra resten av säsongen. Sex skott på mål, pucks in, pucks out och en överlag stark insats. Förjävligt bara att vissa i laget väljer att vara mer eller mindre värdelösa just på matchdagar. Vore bättre om dom kunde fokusera på sin uppgift och spela bra när det är match och sen får dom göra va fan dom vill resten av sin lediga tid. Whatever. Ny dag imorrn, ny match..inget att gå och grubbla på.

Tog en skön liten löprunda efter matchen. Stannade för en stretch mitt på en av broarna som leder över floden. Portland är väldigt vackert på kvällen. Skyskraporna är upplysta och man kan se hur trafiken rör sig nere i downtown. När jag stod där fick jag en konstig känsla i kroppen. Till höger fanns staden med allt vad det innebär. Människorna, pulsen, livet. Det ser så varmt och inbjudande ut där nere i stan. Det är där jag hör hemma. Till vänster om mig, på andra sidan floden ligger arenan. Den ser ut som en stor grå betongklump. En skrämmande byggnad, avskild från resten av samhället. Jag tänkte på hur jag vareviga kväll sliter som ett djur i den där betongklumpen. Där att beskåda mig finns cirka 4000 tusen invånare. Dumma, tjocka med en korv  i ena handen och en öl i den andra. I arenan finns ingen värme, ingen puls, inget liv. Där finns bara det dagliga slitet. Man kan fråga sig vart det leder någonstans? För en vanlig människa i den här staden leder det förmodligen till en ledig helg, en trevlig kväll med vännerna och säkerligen ett och annat skratt. Men inte för oss inuti arenan. Vi jagar en puck, en motståndare och en vinst. Kväll efter kväll. Många gånger känns det som att vi alla är vilse i en dimmig skog någonstans långt borta. Tillsammans gick vi in där utan att riktigt vara beredda på vad som väntade oss. Nu är vi alla vilse och längtar hem till tryggheten. I paniken som sprids försöker alla på egen hand hitta en väg ut. Ett uppdrag dömt att misslyckas. Hjälplösheten börjar lysa igenom dessa vilsna hockeyspelare. Helst av allt skulle vi nog vilja sätta oss under närmaste gran och vänta på räddningen. På att någon annan ska hitta oss och ta oss därifrån. Många av oss har redan insett att det inte kommer någon räddning. Att vi måste lösa det här på egen hand. Dimman tätnar och snart ser man knappt handen framför sig. Vi väntar fortfarande på att den handfull som sitter där och trycker under sin gran ska inse allvaret. Inte förrän då kan vi hitta en väg ut härifrån. Inte förrän då kommer dimman att lätta.

  För tillfället ser jag bara en lång höst framför mig. En ändlös kamp mot de 100-tals problem vi står inför var och varannan kväll. När man förlorar blir allting så mycket värre på något sätt. Himlen är lite gråare, timmarna passerar lite långsammare och blogginläggen innehåller fler negativa meningar för varje dag som går. Men jag är glad ändå. Jag hade en gång i tiden en coach som ofta använde ordet glädje. Vilket bra ord det är. Allting borde bygga på just det ordet. Frågan är bara hur en ensam europé som jag ska kunna få in det i dessa trångsinta amerikaners små hjärnor. På något sätt måste det gå. Hur, det ska gå till har jag ingen aning om. Allt jag försökt hittills har misslyckats. Men fan den som ger sig. Kan bara hålla med i det  Monster Kody Scott sa nere i south central när han kämpade för sina svarta bröders frihet.... "Can't stop. won't stop"