Ja då sitter jag här igen. Ensam och övergiven..nej så farligt är det ändå inte. Jag är frisk och kry åtminstone.Ännu en helg av kämpa och slit har passerat. Tre matcher, tre nya förluster..det där berömda hoppet börjar sina iväg sakta men säkert. Uppgiften att leda det här laget till seger är just nu för svår. Ingen kan anklaga mig för att inte försöka, så mycket vet jag. Efter matchen idag träffade vi fansen. Dom gav mig mycket beröm och gillar verkligen hur jag spelar. "You are bringing it every night, thats all we want to see", säger dom. Det värmer. I ett annat lag, i en annan situation hade motivationen att vinna varit tillräcklig, absolut. Men nu är inte det här ett vanligt lag. Det här är en grupp individer med fel inställning och ett svagt psyke. Jag ska inte ljuga, jag är less. Det är inte konstigt egentligen. Jag är less på att några av mina lagkamrater sviker mig och laget varje jävla kväll. Jag är less på att inte kunna lita på någon. På att behöva göra mitt jobb plus tio andras vareviga match. Jag är less på förluster. Jag är less på alla nissar i kostym som säger att omständigheterna inte spelar någon roll. Klart man blir påverkad, frustrerad, rent ut sagt lack. En sak är dock positiv. Jag har alltid mig själv. Det kanske låter egoistiskt och konstigt men det är sanningen. Jag är mentalt stark och mitt psyke likaså. Varje dag, varje match, varje byte så ger jag järnet, allt jag har Sån är jag och det är så jag vill bli ihågkommen. Det finns inget jag gillar mer än att kämpa för märket på bröstet och killen brevid mig. Det är just av denna anledningen som det gör så ont just nu. I hjärtat liksom. Hur mycket jag än kämpar, hur många tacklingar jag än delar ut, hur dominant jag än är därute så vet jag att någon kommer svika mig. Varje kväll kommer hoppet tillbaka till mig, varje kväll tror jag på en vändning. Två timmar senare upprepas samma smärtsamma historia om igen. Det hopp som fanns där, försvinner sakta och smärtsamt. Ett misstag, två misstag..hängande huvuden, skärrade blickar. Innan jag hinner ut på isen och styra upp det hela är det över. Kvar blir bara ett svart hål. Jag sitter där i omklädningsrummet och tänker. Tankarna är många, det blir bara en enda röra. Det mesta summerar jag ihop i några högljudda svordomar. Runt om i rummet hörs samma sak. Ord..tomma ord. Jag kan inte se någon i ögonen. Blicken har fastnat i golvet. Jag är omgiven av svikare. Jag hatar dem. Allt de har att komma med är en tunn fasad av tomma ord och löften. Löften om hårt jobb, om lagarbete om att göra sitt bästa. Jag vill tro dem, visst vill jag det. Men som sagt, jag har blivit besviken allt för många gånger.

En del av mig vill inget hellre än att komma bort härifrån. Det finns ställen där jag verkligen kan göra nytta. Där jag kan får vara del av en grupp som alla har samma drivkraft, samma gemensamma mål. Den platsen är inte här, inte just nu. Tills dess ska jag fortsätta att göra vad jag gör just nu. Jag åker skridskor, jag vinner kampen, jag tacklar, jag sliter. Fortsätta att jaga. Likt en stor och farlig tiger ska jag fortsätta min jakt mot framgång. Inga motståndare, medspelare eller slipsnissar i världen ska stoppa mig.