Nu är det kväll igen. Som vanligt kanske jag ska tillägga. 95 % av mina blogginlägg skriver jag ju faktiskt på kvällstid. Det är då tankarna kommer. När kroppen gjort sitt för dagen och all påtaglig stress försvinner. Att sätta sig här och skriva av sig lite är rätt skönt ändå. Så länge jag gör det med rätt avsikt det vill säga. Ja, ni är rätt så krävande ska ni veta. Ni vill veta om det ena och det andra och det ska vara rapporter och historier. Ibland är det svårt att hitta något bra att skriva om. Förklaringen är den vanliga att det inte hänt så mycket. Jag kan kort och gott citera Bengans alltid lika distinkta svar när han otaliga gånger i Nashville fick frågan, whats up? "Not much" sa han alltid med sin påtagliga brytning.
Jag har upptäckt en lite halvrolig sak. Flertalet gånger har jag kommit på mig själv med att läsa min egen blogg. Som i förhoppning om att någon ska ha uppdaterat den i min frånvaro, något som kan vara ganska svårt med tanke på att jag är den enda som har inloggningsuppgifterna. Kanske är jag mer av en läsare än en skrivare. Jag har försökt att intala mig att jag är en tänkare också. Men det är jag faktiskt inte alls. Jag tänker mestadels när jag ska sova. Det är därför jag inte gillar att gå och lägga mig. Jag hatar att tänka helt enkelt. Att bara ligga (eller sitta) där och vänta på att hjärnan ska slå på viloläget och snabbsola de efterföljande åtta timmarna. Nä usch och fy!
För att undvika det här dilemmat har jag arbetat fram två metoder. Den ena är att göra någonting ända tills jag är så trött att jag är säker på att somna på en gång. I alternativ två tar jag hjälp av min trotjänare musiken och låter den tygla mina tankar och sakta vagga mig till sömns. Alternativ två används lämpligen i miljöer där det är svårt att göra något konstruktivt, exempelvis i bussar och flygplan.

Men åter till läsare vs. skribent -situationen. När jag för tredje gången på en dag kikat in på min blogg utan att finna en endaste tillstymmelse till uppdatering brukar jag ge upp. Sakta kommer verkligheten ikapp mig och mitt sunda förnuft påminner mig om att jag faktiskt måste skriva inläggen själv om det ska hända något.
"Okej okej", svarar jag till förnuftet och börjar fippla lite med tangenterna. 45 minuter senare styr jag muspekaren mot publiceraknappen och vips så finns min alltid lika energirika klick av ordbajs till allmän beskådning på nätet.

Idag fick hela laget nya fräscha mobiltelefoner. Det är en av våra sponsorer - ett stort telefonföretag- som står för kalaset. Stämningen var på topp och vi var som kalvar på grönbete då vi gick över till arenans kontor cirka en timme innan träningen. Väl där vart det rena julaftonen med ett fint paket till varje spelare. En blå liten Samsung med obegränsade samtal och sms till alla i vårt riktnummerområde. På det fick vi 300 minuter att ringa för och 35 dollar att ladda ner ringsignaler och dyligt med. En minut efter att vi fått telefonerna i handen och alla slitit upp sin kartong var kaoset ett faktum. Alla skulle ha allas nummer på samma gång och det skickades mms och ringdes hej vilt. Det började laddas ner ringsignaler till höger och vänster, det var en ganska rolig syn helt enkelt. Telefonerna är tänkta att användas som curfewphones. Det innebär att coacherna kan ringa till den och kolla om vi är hemma vid klockan tio varje kväll som det tänkt. Det här såg vi som något väldigt positivt när vi fick höra det för en vecka sedan. Nu kunde vi ju vara och festa i stort sett vart som helst och lite smidigt säga att vi var hemma när telefonen ringde runt 22-tiden. Genialiskt tänkte vi! Vad vi inte tänkte på att var väl det att våra glädjedödare till ledarstab hade förutsett detta och sa som enda regel att om dom ringer till vår mobil så måste vi genast ringa tillbaka från vår hemtelefon. Nedrans, ännu en förrädisk käpp i vårt redan så söndertrasade partyhjul!

Men det positiva som kommer ur hela telefonhistorien är att jag nu har en telefon som ni kan ringa till. Min svenska mobil fungerar ju men har slut på pengar och går därför bara att skicka sms till.
Mitt nya amerikanska nummer är 503 960 9093. Nu finns det inga bortförklaringar längre varför ingen kan ringa mig. Jag räknar därför kallt med fyra fem samtal och minst lika många sms per dag, woho!
Just fan, man måste ju slå något före när man ringer till usa. Jag tror att det ska vara 001 innan det vanliga numret. 

Intervjun med den ärrade hjälten Matt Sokol är klar också. Nu återstår bara redigering och publicering. Saknaden av ett redigerings/konverteringsprogram kan eventuellet försena projektet något men huvuddelen är som sagt klar. Kan också tillägga att den här intervjun är värd att vänta på. 


--------------

Vill avsluta med en härlig sommarbild. Den är tagen i Lake Placid och de som poserar är inga andra än det vinnande laget från vår "Football"-match. Med de avundsjuka jänkarna som åskådare och den stekande solen i ryggen tog vi hem Super Bowl med minsta möjliga marginal. Hur kul som helst. Var en härlig vecka med underbara grabbar: