Jag gillar inte uttrycket LOL. En förkortning som betyder laughing out loud och härstammar från något förhistoriskt dataspelstugg från tidigt 2000-tal.
Problemet jag har när folk säger eller skriver lol är vad dom egentligen menar. Jag vill så gärna tro att dom faktiskt sitter där hemma framför datorn och skrattar högt för sig själva och av någon outgrundlig anledning får för sig att skriva ner just de där tre bokstäverna. Att mina nätta rader roar något så oerhört att ett spontant gapflabb är oundvikligt. Att den bloggläsande pöbeln istället för att ladda hem sina avsnitt av parlamentet eller damma av den gamla Nile City kasetten bara med hjälp av teknikens under glider in lite snyggt på den här sida och får sin dagliga dos av humoristisk tillfredställelse.
Men icke. Istället ser jag framför mig hur de sarkastiskt och ironiskt slänger ur sig ett hånfullt *lol* som en ren pik mot mitt sätt att skriva, min frisyr eller värre ändå, min hett eftertraktade personlighet.
Det är en sannerligen tuff batalj mitt annars så goda självförtroende får utkämpa med sig själv så fort de där tre bokstäverna yttras från någon fjunig fjortis eller avundsjuk bloggkonkurrent. Men ni ska veta att jag kämpar, jag ger aldrig upp.

Tänk att tre ynka, egentligen betydelselösa bokstäver, kan påverka en till synes orubblig man i sina bästa år..

---