Hahaha. Jag är bara hur glad som helst just nu. På ett strålande humör. Lite sådär som när man fått ett glädjande besked, man blir lite sprallig. Fast jag har inte fått något glädjande besked alls vad jag vet.
Men däremot har jag tittat på en sån där inspirerande film igen. "Juno" heter den och handlar om kanske världens coolaste tjej som blir gravid. Hon är bara 16 år men inte dum för det. Bra humor, härliga dialoger och en väldans massa känslor fanns med i den här filmen. Oj vad bra den var för mig just nu.
När filmen var över kändes det som att jag vaknat upp ur en dvala ungefär. Livet vi lever här borta tar verkligen knäcken på all fantasi, alla drömmar, ja allt perspektiv på saker och ting. Det är inget normalt liv vi lever och när jag ser såna här filmer blir jag återigen påmind om att det finns en värld utanför ishallens väggar. En värld och ett liv som inte får glömmas bort, inte till något pris. På vägen hem diskuterade jag filmen vilt med mina lagkamrater i bilen. Jag och Nick i baksätet drömde oss iväg och började filosofera om meningen med livet och att alla behöver kärlek. Vi är båda arga på livet vi lever och är fast beslutna att tvätta bort den här stämpeln vi ofrivilligt fått på oss som okänsliga arbetshästar. Vi är ju också människor. Vi kan göra misstag, vara ledsna, bedrövade glada eller vilsna. Jag blir ledsen när jag märker hur vi dagligen behandlas som robotar som bara förväntas vara glada och nöjda med allt som sker omkring oss. Whl-världen behöver fler rebeller. Folk som vågar säga emot, vara sig själva, visa känslor.
Varje dag när jag är nere på rinken så blir jag arg. Vår assisterande coach försöker alltid hitta något att gnälla på. Det kan vara precis vad som helst. Han älskar att ge påpeka saker man gjort fel eller för den delen inte gjort alls. Ibland så gnäller han till och med på något man gjort för mycket av. Det värsta av allt är att han tror att det är den rätta metoden att "uppfostra" oss på. Genom hans primitiva metoder kommer vi bli storstilade idrottsmän med världen vid våra fötter. Jag tror att han har fel.
Att behandla oss som hundar som får skäll varje gång de gör något fel tror inte jag är rätt metod. Skulle han visa lite mer mänskliga egenskaper och kanske prata med oss och inte till oss för en gångs skulle så tror jag att vi alla skulle ta till oss det bra mycket bättre. Och missförstå mig inte, jag är ingen gnällspik..inte ens i närheten av en faktiskt. Men det känns bara som att jag måste vädra min åsikt ibland. inte heller det är väl annat än mänskligt? Ni vet nog det bättre än mig..jag har som sagt tappat perspektiv på vad som är rätt och fel vid det här laget.
Nej, dagens plus går helt klart till den modiga tjejen Juno som vågar vara sig själv och klarar sig jävligt långt på det. Hoppas filmen kommer till Sverige så ni alla får chansen att se den.

Wow, läste just igenom inlägget och upptäckte hur jag gick från jätteglad till skitsur på typ 8 rader. Inte bra, inte bra..blir till att slå på en skön låt och få tillbaka den härliga känslan jag gått och burit på hela kvällen...ja, där är den igen ja =) Ta hand om er and drive safe.

// eder Viktor