Tjabba tjena hallå!

Är kanske hur glad som helst. Inte för att det är cooper-test imorgon. Inte heller för att jag tappat bort min muskelliniment-salva. Nej jag är hur glad som helst för att vi har börjat träna igen. Varje jävla sommar är det samma veva. Man glömmer bort lite syftet varför man spelar hockey, hur kul det egentligen är. Speciellt sådär när man är dyngslut ute i nåt förbannat löparspår och svär över hur många kilometer man har kvar till mål.
Men då ska jag säga er dessa visdomsord. Allt det där förändras när man en måndag i juli förväntansfullt kliver in i den gamla isladan. Till ett omklädningsrum fyllt med nytvättate axelskydd och stinkande grabbar. Till åtta långa, härliga, underbara månader av slit, blod, svett och tårar tillsammans med just de där grabbarna man nu långsamt beskådar från sitt alldeles egna bås någonstans i rummet. När man var och varannan minut brister ut i skratt pga att en sedvanlig gliring snappats upp från en konversation i närheten. När man sitter där, på den plats man spenderat flest timmar av sitt vakna liv. Den plats som har visat sig framkalla den värsta av ilska samtidigt som den har givit mig mina gladaste stunder. Kärlek och hat. Som hund och katt tycker många. Men utan det ena, finns ingen mening med det andra. You gotta learn how to hate, to understand how to love.
Det är först nu, när allting är igång igen, som jag inser vad som verkligen gör mig lycklig =)

Hockey is not just a game, it's my life!