"Ser du något tåg Karin?! Inte jag heller!"
Helgen var så lugn den bara kan bli med strålande sol utanför fönstret och goda vänner som sällskap.
Vi hann med:
En hel del solande.
Bränna oss på bringan.
Svettas i värmen på Normans bil.
Grilla jävligt mycket korv.
Äta en för mycket och få ont i magen.
Se på brunkig fotboll i divison 6.
Göra en klok investering i en 99-kronors brassestol.
Kicka böll två gånger om.
Köra ett Ronnie Coleman-inspirerat gympass på Colluseum.
Spela tvånudd i nöjesbutiken.
Kort och gott, en bra helg =)
------------------
Jag och Luffen konstaterade i förra veckan att man alltid kollar läget i näsduken efter man snytit sig. Det tyckte Sofie var snoräckligt (haha) och ville inte alls hålla med oss. Så hon tog sitt pick och pack, drog till London och lämnade oss ensamma över helgen. Snacka om kort stubin!
Sista skolveckan nu. I två månader har jag nu plågats och grillats inne i Bregårdsskolans lokaler. Grejjade mitt efterlängtade Mvg i Engelskan. Tydligen ska jag få något specialutformat program till hösten. Exakt vad det innebär vet jag itne men jag håller tummarna för tre timmars lunch och minimalt med arbetsuppgifter..
Idag får jag celebert besök. Fanny kommer hit ända från Norge och ska känna på karlskoga-livet. Ska bli riktigt kul och se na igen, var länge sen nu =)
För en mer utförlig och detaljerad redovisning av min helg hänvisar jag till min vapendragare Luffens blogg. Han kan det där med att skriva han.
Familjen!!!!!!!!
I helgen blir de trevligt. ladda upp vet ja!
sol i sinne..brun inne. rudolf.
Riktigt het design :)
usch va tört det är här.. producera inlägg din sopa!
SKRIV!
Du får mig att krypa ihop i fosterställning i ett hörn någonstans och gråta en tår. En ensam tår som sakta ringlar sig ner längs en lätt solbränd kind. Tillslut når den ner till munnen och ger i från sig en salt smak. Sedan jämrar jag mig lite. Sedan en tår igen. Så fortsätter det medans timmarna flyter förbi likt små fluffiga vita moln en solig men ack så blåsig dag.
När mörkret och ångesten över att jag är en dag närmre döden kommer, så reser jag mig äntligen upp. Benen känns tunga av ångesten och det faktum att jag inte använt benen på flera timmar. Jag släpar mig långsamt till sängen. Inga kläder behövs tas av, jag klädde aldrig på mig. Jag orkade inte. Inga tänder behövdes borstas, jag åt aldrig. Jag orkade inte.
Efter ett par sömnlösa nätter och gråtfyllda dagar besämmer jag mig för att lämna denna plats. Så jag knaprar i mig några tabletter och far upp i det blå. Äntligen påväg mot ljuset. Las Vegas, here I come!
