So what to write about a day like this?
The economy crisis in america? The shitty feeling after losing a game 4 zip? Or perhaps just the wonderful thing that is called, life of Viktor?

Im choosing the last one.

Switching language..
...så att mer än 10% av läsarna förstår vad jag skriver.
Kanske tycker någon det är konstigt att jag slänger mig med en hel del engelska mellan varven. Saken är enkel.
 I'm black.
Har fått höra otaliga gånger att jag är för ljus i hyn för att vara svart, men se det är bara en illusion. Något ni inbillar er för att jag pratar svenska utan brytning och av en ren slumpmässig tillfällighet råkar vara uppvuxen i ett land, far to small for my great mind and high expectations. Nu vet jag inte om tillräckligt många av er fått uppleva black people. For real, dvs. Mer än då Xzibit tjoandes på mtv och Chris Brown skrålandes "Med dig" i en avlägsen högtalare på arbetsplatsen.
Ju mer jag tänker på the black community, desto mer vill jag vara där. Relaxed, outgoing, confidence. Tre punkter som säger en hel del om du är svart eller vit. Skön, eller fyrkantig. A beauty or a duster.
 På något sätt känns det som ett känsligt ämne. Varför vet jag inte. Kanske för att jag gick på en högstadieskola en gång i tiden där 50% tillhörde nån sorts Eddie Meduza-generation, bar Absolut svensk-tröjor och påstod sig hata blattar mer än allt annat. Dem människorna lyste av rädsla. Det osade en känsla av otillräcklighet hos dem. När de inte kunde hitta sig själva, valde de att klanka ner på andra. Patetiskt i mina ögon. Men så är väl världen idag antar jag..
Det är därför jag ser upp till och beundrar det färgade folket. Grabbar som Will Smith, Muhammad Ali, Terrell Owens, Dave Chapelle m.fl. Jag skulle kunna rabla namn i dagar. Jag kan identifiera mig där. Usain Bolt, Allen Iverson, 50 cent, Michael Jackson (ja han var ju faktiskt svart en gång i tiden). När jag ser dem på film eller på tv tänker jag alltid samma sak. "That's me, that's what i want to be like". Kan ju nämna segreationens bekämpare Martin Luther King när jag ändå är i farten. Stort på något sätt. "I have a dream.." Bar att kasta ur sig en sån sak på den tiden är modigt gjort.

Eftersom jag ändå är femtio procent "nigga" så känner jag på något sätt att jag har rätten att kalla mig svart, precis som jag kan vara vit om jag vill de. Fast nej, de är inte ens hälften så kul. Det tycker ingen annan heller. Jag får förresten ofta känslan av att folk här hemma inte är nöjda med sig själva. De vill vara någon annan. Som killen eller tjejen brevid. Så känner inte jag. Den ende som jag i skrivande stund möjligtvis skulle vilja vara är Allen Iverson. Sittandes med armarna i kors på en presskonferens, med lagom stor arrogans, redsox-keps på skallen och en oslagbar porrmustach. Sen skulle jag lika enkelt som upprepat förklara för ett gäng journalister att träning överskattat och jag som stjärna gör precis vad jag vill, hur jag vill och när jag vill. Det är liksom lite det som är grejen med att vara stjärna.

Skulle kunna babbla på om hallelujah-moments inom kategorin i timtal. Vad jag vill få ut av det? Ingen aning? Det är sent, det är min blogg. Det är mycket möjligt att gräset inte alltid är grönare på andra sidan. Men så länge jag väljer att tro så. Att intala mig så. Ja, då är det så. Simple as that. Whatever i believe is true. And nothing else matters.

---

Så till min lillebror. Som liksom jag är "black in his soul", kan jag bara säga. Här har du ditt inlägg. What i wrote about? I don't even know. 
I know one thing though.
I'm proud of who I am, and what I am. And if some of you out there don't like it. Go fuck yourselves =)




           // T.O